tisdag 17 april 2018

5 av 7

Nu har vi fått resultatet, 5 av 7 ägg har blivit befruktade. Nu ska de ligga på långtidsodling fram till på lördag, då vi ska tillbaka och förhoppningsvis få tillbaka ett fint exemplar. Hoppas också på något till frysen! Sist blev ju 11 befruktade, och det betydde ju ändå inte att det gick att använda fler än ett.. Men känner mig ändå hoppfull.

Idag är jag lite öm i magtrakten, humöret har inte varit på topp och jag tog en extra dag hemma från jobbet, vilket nog var välbehövligt.

måndag 16 april 2018

Resultatet

Resultatet blev 7 ägg. Som i jämförelse med förra gångens 17 st kändes lite pluttigt. Framförallt med tanke på att det bara blev en funktionsduglig blastocyst då.. Något ägg hade tydligen redan släppt i förtid, samt att några blåsor fortfarande var för små. Nu är det bara att vänta och se vad morgondagens besked säger, men måste medge att jag redan känner mig lite besviken. Den här gången gjorde det mer ont, iaf på vänstra sidan. Vi var nog första paret att komma in så vi slapp vänta så länge och det var ju snabbt över i alla fall. Nu vila resten av dagen.

Så redo vi kan bli..


Så var vi här igen då. Samma outfit, samma ställe, men 6 år klokare. (Kanske. Det försvinner ju lite hjärnceller under småbarnsåren..)




söndag 15 april 2018

Dan före plockaredan

Imorgon är det äggplock. Det har inte varit så nervöst hittills, men när jag tänker på själva ingreppet börjar det knyta sig lite i magen. Men det gick ju bra sist..

Förvånad över hur lite som känns av i kroppen denna IVF. Förutom ömma bröst och lite extra flytningar, så ingenting. Helt som vanligt i övrigt. Visserligen skrattade jag bokstavligen så jag grät häromkvällen över ett inslag på TV där en reporter upprepade tillfällen råkat presentera Bertil Kalufors som Bertil Falukorv. För att ganska direkt efter det börja gråta på riktigt.. Inte helt som vanligt kanske, men förutom just den incidenten så har humöret varit normalt också..

Hursomhelst imorgon gäller det, upp i ottan och dra kosan mot USÖ. Vi önskar mig och äggen lycka till!

lördag 14 april 2018

Sista sprutdagen


Igår var sista sprutkvällen med Menopur och Orgalutran! Den här gången blev jag tvungen att spruta mig själv eftersom maken var på galej. Hade lite ångest över det innan, för även om jag gjorde det själv förra IVF:en känns det svårare nu (är det att jag är äldre?). Jag vet inte riktigt vad det är, men själva sticket i samband med spärren att trycka in en nål i sitt eget skinn, ja jag vet inte. Jag preppade faktiskt med bedövningssalva, och det gjorde hela skillnaden, att inte känna själva sticket förenklade ju betydligt!




Över lag har sprutorna varit jobbigare än vad jag trott. Än vad jag mindes kanske snarare. Mannen har ju hjälpt mig den här gången, men ändå har sticken varit jobbiga. Vill helst slippa göra det igen... Herregud vad jag hoppas att jag inte behöver göra det igen! Kanske inte så mycket för att sticken är jobbiga, utan för att allt är jobbigt. Mest mentalt förstås. Väntan och ovissheten och rädslan för besvikelsen och allt det där.

Ikväll är det dags för sista sprutan, Ovitrelle. Jag hoppas innerligt att det finns tillräckligt med ägg på måndag. Sist tog jag ut 17 om jag inte missminner mig, men bara ett gick att använda. Oddsen är ju inte så goda och det gör mg nervös. Tänk att gå igenom allt utan att äggen går att använda sen. Det händer ju en del. Det är ju det, så många moment som ska klaffa för att det ska sluta upp i en graviditet det här.

När jag berättade för mamma att vi gör en IVF igen blev hon så glad att hon satte saliv i halsen och fick en hostattack för att sedan börja prata om barnvagnar och beräknad förlossning och vad ska sonen säga om ett småsyskon. Som om jag faktiskt sagt att jag var gravid. Fick ju bromsa henne med att vi inte är där ännu, men hon kunde inte hejda sig. Det var ju gulligt och så, och man fick med sig lite av det där hoppet och glädjen i tanken på ett småsyskon. Men vi är ju faktiskt inte där än.


onsdag 11 april 2018

VUL

Idag var det dags att räkna äggblåsor. Och det fanns allt några stycken, men inte tillräckligt många mogna för att göra äggplock redan på fredag. Jag fortsätter fram till fredag med åter höjd dos av Menopur, sedan är det dags för Ovitrellen på lördag, för att sedan åka till USÖ för äggplock på måndag!

tisdag 10 april 2018

Sprutdag 7

Idag blir tredje dagen med orgalutran och menopur, alltså två sprutor per kväll. Fick lite ångest där på söndagkvällen när jag skulle ordna med sprutorna och läser i bipacksedeln att den ägglossningshämmande sprutan helst ska tas i låret, 45 graders vinkel, kontrollera genom att dra bak kolven att den inte satts i ett blodkärl (då kommer blod upp i sprutan) och om den gjort det ska man slänga sprutan och göra nytt försök. Kände hur svetten började lacka i pannan. Det fick liksom inte bli nya moment i alltihop nu, det här mindes jag inte alls hade nämnts på sprutinfon och vi hade ju just landat i att ta en spruta rakt i magen, och ville ju fortsätta på samma enkla vis. Och för första gången tackade jag gudarna för familjeforum på nätet. Jag kunde läsa mig till att det går lika bra att ta i magen, då 90 graders vinkel eftersom det inte riskerar att hamna i en muskel på samma sätt som i låret, och man heller inte behöver oroa sig för att det ska hamna i blodkärl där det främst är mycket små blodkärl och inte riskfyllt på samma sätt som i närheten av muskel. Så vi kör en spruta på vardera sida om naveln bara.

Blodprovet igår visade att jag precis som förra gången behöver minska dosen, nu till 112,5 istället för 150 på menopuren. Så visst finns oro för risken att hamna nära överstimulering igen, men de bokade inget nytt blodprov igen så jag hoppas de har koll på läget.

Men en sak till oroar mig lite, jag har fått rikliga ägglossningsflytningar och blir orolig att ägglossning kan ha kommit igång trots hämmande sprutan.. jag har ibland extremt korta menscykler och det kanske inte fanns med i beräkningarna. Vore ju himla trist om äggen redan flutit sin kos när det är dags för plock. Men det borde de väl se på vul imorgon??

Sprutdag 7 - Menopur och Orgalutran
IVF 2 - Syskonförsök 1

söndag 8 april 2018

Ovisshetens vagga

Jag försöker att inte tänka för mycket. Bara göra. Ta sprutorna som om det vore för något annat. Inte förvänta mig att vara gravid om bara några veckor. Inte förvänta mig att det kommer att gå vägen på första försöket. Men ibland kan man inte låta bli.

Tänk om man bara kunde få veta. Att det går vägen. Så man skulle kunna tillåta sig att vara förväntansfull och nipprig hela behandlingen igenom, vad mycket roligare det skulle bli! Nu går jag med en skräckblandad förtjusning, tanken på att så här nära en graviditet har vi förmodligen inte varit sedan missfallet. Men också rädsla inför hur besvikelsen kommer att te sig om det inte går vägen. 30.000 och en himla massa mentala spänningar senare. Hur många försök orkar man, och har råd med, innan man ger upp? Om man så bara fick veta att det krävs sex behandlingar innan sjunde tar sig - då skulle det också vara värt det. Ett barn är värt alla pengar och allt slit i hela världen - bara man skulle få veta att det kommer. Men, det vet man ju inte..


Sprutdag 5 Menopur + Orgalutran
IVF 2 - Syskonförsök 1

onsdag 4 april 2018

Sprutstart

Okej. NU kör vi. Sprutstart idag, 150 IE Menopur. Önska min man lycka till (det är han som ska få äran att manövrera nålarna)!

Sprutdag 1
IVF 2 - Syskonförsök 1

onsdag 24 januari 2018

Nu så.

Det tog visst lite tid, från första proverna till att faktiskt få starta. Jaja. NU, i alla fall, alldeles snart (förhoppningsvis) kör vi igång ivf nr 2. Betalt och klart och på måndag smyger vi igång med sprutinfo. Den här gången ska min käre make få äran att vara sprutansvarig. Han vägrade liksom lite sist, men har nu så dåligt samvete över att jag fick kämpa med att sticka mig själv, att han nu lovat att hjälpa till trots att han är mer spruträdd än jag. Jag hoppas han inte svimmar. Och den här gången är det fokus på sprutor direkt. Ingen nässprej. Det är tydligen det nya nu, att man nu kan välja mellan korta och långa programmet. I det korta nedreglerar man inte kroppen. Enligt läkaren ingen större skillnad, mer än att det korta programmet är just kortare. Så vi valde det. Möjligtvis något fler sprutor än sist sitället, men det överlever jag. Och förhoppningsvis även han.

Vi blev dock lite förvånade efter resultatet på spermaprovet. Det var nära nog normalt. (!?). Lite färre simmare per milliliter och kanske i lägre spannet vad gäller rörlighet, men utifrån totala mängden ändå ganska bra, och kan klassas som ett normalt prov. Jämfört med förra som var värdelöst. Och alla läkare som däremellan sagt till oss att spermans kvalitet brukar i regel inte bättra sig när den var så illa som den var där en gång i tiden. Sen blev vi visst gravida, och sen inte.. Men ändå. Det satte lite griller i huvudet. Normalt prov borde kunna leda till graviditet. Varför har jag inte blivit gravid igen? Är det mig det är fel på den här gången? Eller har vi bara inte prickat rätt? Läkaren konstaterade samtidigt att vi trots provresultatet faktiskt inte blivit gravida trots ihärdiga försök så hon trodde ändå att IVF var nödvändigt om vi nu ville ha fler barn. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är märkligt. Mig är de inte alls intresserade av att utreda något värst. Kanske är det så när vi nu bekostar cirkusen själva den här gången, att alla tackar och tar emot pengar och ingen ifrågasätter eller vill se över andra möjligheter. (Och jag bara betalar och ifrågasätter inte heller, tydligen..) Dumt eller inte, men nu har vi ju legat i ett helt år igen utan resultat, så ivf kanske är det snabbare sättet, om än betydligt dyrare än att fortsätta försöka på egen hand.

Hursomhelst så var planen nu då att börja med första sprutorna dag två i mensen nästa gång den kommer. Vilket blir 14 feb, om allt faller sig rätt. MEN, det skulle innebära att äggplock mycket möjligt kan komma att ske någon gång mellan 20-23 feb berodende på hur kroppen reagerar på sprutorna. Och vart befinner sig min käre make med sina eftertraktade spermier just mellan 20-23 feb? Jo, någonstans djupt inne i de dalländska skogarna på jobb, åt helt fel håll och alldeles för långt från mina ägg för att det ska kunna hända något spännande. Han som aldrig jobbar borta, måste vara borta JUST DÅ. Så vi håller nu tummarna för att min mens ska bli extra sen den här gången så att behandlingen blir några dagar förskjuten.. Annars blir det att vänta till mars innan vi kan ivfa.. Fast vänta nu, vart befinner sig min käre make och hans spermier runt den 20:e i mars? Jo, i Stockholm, nedsövd på operationsbordet, för att operera bort sina visdomständer. Och mår kanske inte tillräckligt prima dagen efter heller för att åka till USÖ och göra sitt jobb i ett rör. JAMEN HUR UPPTAGEN KAN EN MAN VARA RUNT DEN 20:E? Alldeles för många månder i rad??

Så vi får se. Vi håller tummarna för att mensen kommer typ den 16:e istället för den 13:e..

onsdag 16 augusti 2017

IVF försök nr 2

Jag trodde där i julas att missfallet inte tagit mig så hårt. Jag var ledsen och så, såklart. Men jag hade ju en tanke om att nu kan vi ju i alla fall bli gravida på egen hand, och det är ju bra. Vi försöker igen bara.

"Bara."

Det har inte blivit några fler plus sen dess. Jo på ägglossningstesterna förstås. Och vi har legat i. Men för varje månad förstår jag mer och mer att jo - det var nog bara en på miljonen att det gick där i höstas. Och efter samtal med läkare som menar att spermierna blir sällan så mycket bättre, kanske någon enstaka gång så lyckas de ändå, men mest troligt att det inte sker igen i första taget. Och då känns det ännu mer orättvist alltihop. Nu börjar jag gråta så fort jag tänker på missfallet, och kan absolut inte prata om det. Så NU tar det mig jättehårt. Så konstigt sånt där, hur det kan komma i efterhand. Ändå så VET jag ju att vi ofta funkar så vi människor, i mitt jobb som kurator möter jag det ju hela tiden. Men ändå, jag trodde inte att det skulle bli en sån psykologisk spärr för mig.

En kväll framför teven, en scen där ett par ska göra sitt första ultraljud, och de hittar först inget foster.   Ångesten, oron hos den blivande mamman och pappan. Jag hann inte reagera mentalt, utan kände bara plötsligt hur hela min kropp reagerade med hela sin kraft, hur känslorna kom över mig som en stor svart våg och jag från en sekund till en annan satt där i soffan och storgrät, alldeles förvånad och chockad över min egna reaktion. Kunde inte sluta. Där någonstans förstod jag att det här sitter kvar i min kropp, som ett elakt ärr. Ett ärr av orättvisa, och det mörknar för varje gång jag ser en gravidmage. Och jag förbannar mig själv för att bli sådär bitter som jag kände mig innan vi blev gravida första gången. Kanske det bleknar lite när vi lyckats få det där syskonet vi drömmer om? Och om vi aldrig får det då...?

För ett år sedan, innan graviditeten, när jag tog ut spiralen så pratade jag och min barnmorska om det här med att börja förska bli med barn igen. Jag sa att jag var rädd för att påbörja den processen igen, rädd för att olyckan om det inte blev någon mer graviditet skulle ta över lyckan från att ha fått världens finaste unge. För vi har alltid varit så lyckliga över finaste Lille Bo, skulle vi sen behöva gå runt olyckliga över att inte få ett syskon så skulle det kännas så orättvist mot honom. Det hon svarade var både klokt och bra. Hon sa: "Ja till en början kommer det säkert kännas så. Men sen går det över." Det var rätt skönt. Att hon inte svepte bort min oro med att lova att vi skulle bli gravida igen eller något annat fånigt. Utan att det är tillåtet att få vara arg eller ledsen en tid, men att man sedan får gå vidare.

Hursomhelst. Nu påbörjar vi nästa IVF. Idag har jag tagit de första proverna. Tanken är att köra igång hela kalaset i september/oktober. I julas, vid missfallet, så tänkte jag att nästa jul har jag kanske ändå en spädis på armen. Det kommer jag ju inte ha. Ett snällare mål kan ju vara att jag kanske har en bebis i magen till sommaren. Om ett.. eller annars två år. Vi får se. Vi får hoppas. Vi får hålla tummarna.